Det här är en sån där natt då jag ligger vaken och inte kan sova. Vilken natt i rad det är jag inte kunnat sova har jag tappat räkningen på, men sova kan jag ändå inte. Tankar om föreläsningar maler i huvudet, för på söndag ska jag föreläsa för första gången på… jag skulle tro att det är ungefär 10 år.
När jag var yngre ville jag alltid bli kändis. Att få status och revansch var det viktigaste i världen för mig. Jag ville bli populär och få bli artist och då, när jag fick den där statusen, skulle alla som sett ner på mig se att wow, den här tjejen! Då skulle jag automatiskt få alla killar jag ville ha och allting skulle vara precis som i en High Schoolfilm.
I mitt huvud som tjugoåring fanns knappast tankar om att jag femton år senare skulle vara pensionär. Det fanns inte tankar om misslyckande, tankar om att världen skulle se ner på mig.
Faktum är att det var något jag hade lärt mig att hantera, något som knappt bekom mig längre. Min självkänsla var stark och även om mitt självförtroende var lågt var jag klart stabil som person.
Jag hade på ett vis lärt mig att dra mig undan från vissa av världens krav såsom att “lyckas” och att se ut på ett visst sätt. Jag var ganska klar över vem jag var och min plats i världen.
Efter ett år med människor som sätter status högre än allt annat blev även jag skadad, efter ett år med människor som sätter Normen framför allt annat blev min syn på mig själv skadad. Och det är först nu jag kan se vad det där gör med mig, vad det gjort med mig.
Jag ramlade tillbaka i högstadiet, i High-Schoolfilmen. Men plötsligt fick jag rollen som tönten. För jag spelar liksom inte det där spelet, det är helt ointressant för mig. Det är så ointressant att värdera vad andra tycker om mig. Det viktiga för mig är hur jag behandlar mig själv.
När jag var en twentysomething var det inte så. Jag hade inte ens en egen sexualitet, för den sexualitet jag hade var inskriven i min panna. Jag tände på det världen sagt åt mig att tända på och hände något som avsteg från normen var jag tvungen att stöta det från mig. Vad jag ville ha och vad jag gick igång på var inte alltid samma saker, men min hjärna hanterade inte det där som kognitiv dissonans. Det är först femton år senare jag kan se det. Se att jag inte kunde älska min första pojkvän för hans status, se hur jag hopplöst förälskade mig i killar med hög status för att bli dissad. Se hur illa jag behandlade min första pojkvän för att jag inte kunde hantera mig själv. För att han inte gav mig det där jag saknade själv – status.
I stället sprang jag efter killar med hög status, gjorde mig själv till åtlöje på alla upptänkliga sätt och tillät mig själv att trampas ned.
Varför gör man egentligen det? Varför jagar man status över huvud taget? Jag vet inget som är så ihåligt, så tomt och så fullkomligt meningslöst. Hur kunde jag hamna där igen efter så många år?
Jag tror det är ganska lätt. I vårt samhälle byts pengar alltmer ut mot cred. Och ju längre in vi kommer i informationssamhället, ju viktigare blir status. Ju viktigare blir det att “vara någon”, att vara ett eget varumärke, att sälja, att ha en “identitet”. Det där växer inte ens bort med åldern längre.
Jag vet till exempel varje gång jag ska blogga ungefär vilka ramar jag kan röra mig inom. Jag vet vilket som blivit mitt “varumärke”, min “stämpel”, min “identitet”…
I Piratpartiet finns än så länge inte särskilt mycket pengar, status och det interna varumärket är allt. Inom Piratpartiet är de flesta väldigt unga och de äldre som är med, tja… vi är väl knappast normmänniskor precis. I Piratpartiet strax efter primärvalets slut blandas vunnen status med förlorad.
Själv sitter jag kluven. Större delen av mig tänker att majoriteten av oss i partiet är jävla attention whores. Precis alla vill höras och synas och precis alla vill ha cred för precis det de gjort. Och det går inte, just för att alla söker det själva. Och vi söker det hela tiden och ibland ger vi varandra creds, men då ska man ju inte glömma att det i sig är ett sätt att själv få cred.
Hela Piratpartiet består liksom av en skock tonåringar med uppmärksamhetsbehov. Se mig! Hör mig! Jag är bäst! Jag kan det här! Jag! Jag! Jag!
Precis de här tendenserna triggade primärvalet på sämsta möjliga tänkbara sätt. I tre månader gick folk runt ängsliga över sin egen status, sin egen plats i hiearkin, sitt eget värde.
Och tro för guds skulle inte att det här är över. Det har just bara börjat. För nu gäller det för allt och alla att leva upp till den där statusen man fick, till att behålla den, till att vara precis så där bra som man sa att man var när man kandiderade.
Och mitt i allt det där ska jag hålla en föreläsning om hur det är att vara kvinna i Piratpartiet. Men allt jag kan tänka på är primärvalsbitches, om hur det hela blev en tävling mellan tjejer trots att våra platser redan genom kvoteringen var garanterade. Kanske är det just därför så många tjejer gick så bra i primärvalet? Kanske är det för att vi tävlade mot varandra som vi faktiskt slog ut killarna? Fungerar det så cyniskt?
Jag tror faktiskt att det kan vara så, även om tanken inte ens slagit mig förrän inatt. Men den stämmer bra ihop med tidigare tankar jag haft om att tjejerna i partiet på en gång är de som kan få nya tjejer i partiet, samtidigt som vi är de som riskerar att stänga nya tjejer ute. Vi är vana vid abnormt stora utrymmen, vi är vana vid fruktansvärt mycket uppmärksamhet. Vi är så vana vid det att vi till och med helt i onödan slåss mot varandra för något som vi redan har.
Men faktum är att våra resultat i primärvalet säger nada om våra värden som människor. Det säger inte ens något om vår kompetens. Det säger något om vår populäritet. Det är som högstadiet all over again.
Vad är det egentligen vi jagar efter? För vem gör vi det? Handlar våra behov om det här?
Eller om det här?
